Att åka och titta på Ezmeralda var en slump, inget jag hade planerat alls. Knappt 2 månader hade gått sen min bästa vän, min gamla häst – Charm – lämnat denna jord. Jag mådde allmänt hemskt och spenderade dagarna genom att sitta på mitt rum och glo upp i taket. Inte direkt en tid jag vill komma ihåg. I alla fall så, i brist på annat att sysselsätta mig med, satt jag och kollade igenom hästnet och hittade ett litet grått sto som fångade mitt intresse. Skickade iväg ett mejl utan att tänka så mycket på det. Hon var ju bara fyra, inget för mig.

 

Men nån dag efteråt fick jag ett svar och hon lät bara underbar, så jag tänkte "varför inte?". Vi skulle bara åka och titta, det var inte som att jag skulle köpa en fyraåring eller nåt, men jag behövde komma ut och tänka på något annat än sorgen.

 

Och sen bara hände det. Jag provred, hon var stel och jobbig i början men sen bara lossnade det och allt kändes perfekt, underbart för första gången på länge. Det var bara rätt. Hon var inte som nån annan häst jag någonsin ridit – på ett bra sätt!

 

Vi provred igen. Hennes ägare tog ner henne till Fjärås, där jag red lektion, och jag red henne framför min ridlärare. Hon var superfin och jag ville bara att denna lilla häst skulle bli min. Allt kändes som att det var på väg åt rätt håll.

 

Några dagar senare fick vi reda på att hon hade två inkar, precis under sadeln och det satte köpet på hal is. Inkar har en tendens att komma tillbaks, ofta ännu värre, och på ett sånt ställe också. De lovade att de skulle försvinna, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Många folk varnade oss att inte gå igenom med köpet. Det skulle inte sluta bra sa de.

 

Hon behandlades med en speciell salva och den hjälpte faktiskt. Inkarna ramlade av och försvann. Visst, de kan ju fortfarande komma tillbaks, men det verkar inte så i nuläget. Så vi åkte dit igen, provred och skrev kontrakt. En vecka senare stod prinsessan i mitt stall. Och här ska hon stanna! Jag släpper aldrig taget om min lilla bebis <3