Min och Charms resa började med en att en tioårig liten flicka och hennes mamma åkte för att titta på en häst som de sett i en annons i lokaltidningen. "Charm BORTSKÄNKES" hade det stått. Den dagen förändrade mitt liv och kastade in mig på en fyra år lång resa som innehållit både de värsta och bästa stunderna man kan få. Jag ångrar inte en sekund av all den tiden och är evigt tacksam att den lilla flickan fick en sån otroligt fantastisk chans.

 

Vi gick igenom så mycket tillsammans Charm och jag, allt från påskritter med kören till att rida vilse i skogen. Det finns så många minnen, så mycket jag skulle kunna berätta om, men då skulle det här inlägget bli alldeles för långt för att läsa och alldeles för smärtsamt att skriva så det får räcka med en kortare sammanfattning.

 

Han var ingen ungdom när jag fick honom, redan då var han hela 27 år gammal och alla visste redan från början att han antagligen inte hade så jättemånga år kvar. Eller, ja, alla utom lilla tioåriga jag som då  var övertygad att han skulle bli världens äldsta häst... Det var aldrig någon dans på rosor, speciellt inte i början. Bara för att Charm var gammal betydde inte det att han var som en snäll gammal ridskolehäst och lydigt gjorde allt man sa till honom. Absolut inte. Han kunde bocka av mig, trampa mig på tårna, rymma ur hagen och köra med mig på alla möjliga sätt, men lyckligtvis var jag en envis liten unge som inte alls gav upp i första taget.

 

Jag vet inte när det började, när vårt starka band började formas, men jag kan komma ihåg att redan i början av vår tid tillsammans började han lita på mig, älska mig tillbaka. Jag kunde såsmåningom promenera med honom utan grimma, rida helt löst eller bara lämna honom lös på stallplanen när jag sadlade av för jag visste att han aldrig skulle försvinna iväg någonstans. Inte utan mig.

 

Hösten 2011 började han att tappa en hel del i vikt. Vi la till en början ingen större vikt på det eftersom han alltid brukade tappa endel när sommaren tog slut och vintern närmade sig utan att det var någon fara. Men det året var annorlunda för det blev inte bättre. Han fortsatte att vara pigg och så, men hullet kom inte tillbaka. Veterinären sa att det var försent och att han aldrig skulle kunna bli som förr igen. Han skulle få en sista sommar, men någon mer vinter skulle han aldrig överleva.

 

Den vintern och våren var verkligen hemsk ärligt talat eftersom jag för varje dag jag spenderade med Charm visste att det var en dag närmare till slutet. Men på något sätt tror jag att det ändå var bra för jag fick verkligen lära mig att ta vara på tiden och inte ta honom för givet. Meningen var att vi skulle ta bort honom i slutet av sommaren, men i juni började plötsligt vikten bara rasa av honom och det spelade ingen roll hur mycket kraftfoder han fick, det hjälpte inte. Han började likna ett skelett med bara hud över och det var någon gång då som hans pigghet försvann. Vi visste att det var dags och att han inte skulle klara längre så vi bokade avlivning till den 9:onde juli. Jag var med honom hela tiden, från att veterinären stack in nålen i honom till att hans kropp blev hämtad. Det var det värsta jag någonsin upplevt i hela mitt liv att se min allra bästa vän bara ramla ihop helt livlös. Jag får fortfarande mardrömmar om det ibland och det är lika hemskt varje gång jag tänker tillbaka på den där hemska dagen. Men det finns en sak jag vill komma ihåg. Precis innan han ramlade ihop såg han på mig med de där vackra klara ögonen och blåste mig i ansiktet som han brukade göra och det var precis som om han sa hejdå.

 

Den 9:onde juli 2012 lämnade en ängel denna jord för att vandra vidare till Trapalandas gröna ängar eller vad som nu händer efter livet. Han var den ärligaste, vackraste och snällaste häst jag någonsin träffat och jag ångrar inte en sekund av den tiden jag spenderade med honom. Denna lilla fuxvalack är det bästa som någonsin hänt mig och han har lärt mig så otroligt mycket. Vila i frid Charm och jag hoppas att du har det bra var du än är. Du är saknad.