• Se glad ut. Ett leende gör att det ser ut som att du verkligen tycker att det du gör är roligt, vilket drar upp helhetsintrycket.

Vet att jag inte brukar lägga upp sånt här på bloggen, men det här var för vackert för att inte dela med sig av. Själva låten är jättefin, men sen även att han tagit sig tiden att åka till ett sjukhus och spendera en hel dag med cancersjuka barn för att göra videon och vara som ett ljus i deras svåra situation är beundransvärt. Om man köper låten på iTunes går 100 % av intäkten till en stiftelse för cancersjuka barn så jag rekommenderar verkligen att göra det!

 

Om ni vill bara vill höra själva låten kan ni hoppa fram till runt 2 minuter in i videon.

 

  

Jag kom att tänka på det här för ett par dagar sen och har inte riktigt kunnat sluta tänka på det, så jag tänkte att jag lika gärna kan skriva ett inlägg om det medans det ändå snurrar omkring i mitt huvud.

 

Hästen blir vad du gör den till, det är något säkert många av er har hört och det låter självklart väldigt logiskt, men jag har börjat lägga märke till hur väldigt sant det är. Nu när jag har ridit andras hästar en del den här veckan så märker man verkligen av deras personligheter på själva hästen. Man märker av små vanor de kan ha och vad de lägger mest tid på med hästen. Det är faktiskt jättefascinerande.

 

Om vi tar Ezmeralda som exempel; hon kan vara en väldigt nervig häst som ibland känner att hon måste köra över folk när hon blir väldigt stressad, men om man går med henne och ger henne stoppsignalen så stannar hon ALLTID, på en gång, utan att knappt tänka på det just för att det är så inrotat i henne. Jag tänkte lite på det här när vi var ute och promenerade häromdan och kom fram till att detta beror på att jag är en sån person som är jättenoga lite av ett kontrollfreak och alltid vill kunna få stopp på Zessan ifall det skulle behövas. Det är en av de sakerna jag varit absolut noggrannast med och just därför så sitter det så bra. Och det är liksom nästan omedvetet, för det hade jag inte tänkt på innan.

 

Men det finns andra saker också, små delar av min personlighet som man kan märka av i min häst. Om någon annan köpt lilla fyraåriga Ezmeralda för två år sen så hade hon antagligen varit en helt annan häst idag. Undrar hur hon hade varit då...

 

Nu menar jag inte att hästen blir som en kopia av din personlighet, den har ju fortfarande sin egen, men jag tror att ju mer tid du spenderar med den och ju närmare ni kommer, desto mer kommer den att få små delar av din personlighet.

 

 

När jag och Ezmeralda var ute igår och red för första gången på ett bra tag så kom jag att tänka på en hel del saker. Hon var såpass pigg att det kändes onödigt att bara gå den halvlånga rundan på grusvägar jag hade tänkt så istället ställde vi in oss på utforskar-mode och tog oss in i skogen och utforskade mysiga mossiga stigar som gick huller om buller där inne. Och den känslan jag fick var fantastisk för både jag och Ezmeralda hade verkligen roligt! Det var inte så att hon antingen stressade jättemycket för att komma hem eller blev osäker och rädd för minsta lilla utan vi båda slappnade av och hade jättekul tillsammans. Det är väl det ridningen ska gå ut på eller?

 

Jag kan ärligt talat säga att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för alltid. Visst, jag tycker fortfarande att det är roligt med hoppning och dressyr och träningar inom dessa områden, men det är de små ögonblicken som det igår som faktiskt ger lycka och gör att man känner sig i samma team som hästen. Åtminstone för mig. Det är de som gör att vi blir bättre samspelta och sedan kan prestera bättre på träningar eftersom vi blivit mer lyhörda för varandra och mer jobbar tillsammans istället för att var och en kör sitt eget race.

 

Sen är de små ögonblicken kanske olika för alla. En del kanske känner sig mest samspelta med hästen när man tricktränar, kanske tömkör eller som mig, rider ut i skogen barbacka. I vilket fall, ta vara på de stunderna. Se dem inte bara som omväxling mot ridningen eller de vanliga träningarna utan låt det verkligen ta sin tid och njut av det.

 

 

Snubblade över den här bloggens faceebook-sida häromdan och jag fastnade direkt. Tror att jag läste igenom flera månader av inlägg när jag bläddrade i arkivet, men jag blev helt fast. Den här bloggaren skriver om sina dagar med sin vita, luddiga pizza-häst på ett fascinerande sätt som gör att man hela tiden vill se mer av dem.

 

Så allihop, ta och klicka in på mullebloggen.se vetja! Ni kommer inte att ångra er! :)

 

 

 

Nu är jag äntligen hemma efter att ha spenderat hela sportlovet (och dessutom min födelsedag!) med att åka snowboard i Härjedalen. Vi körde förbi stallet en sväng på vägen hem och pussade lite på hästarna. De verkade tyvärr inte ha saknat oss lika mycket som jag saknat dem... men jaja man ska väl inte ha för stora förhoppningar.

 

I vilket fall har en vecka bort från allt vad hästar och ridning heter gett mig både rid- och blogg-abstinens! Var lite sugen på att starta igång bloggen igen redan veckan före, men det kändes så onödigt när jag ändå skulle åka bort. Nu kan man väl i alla fall säga att jag officiellt är tillbaka, ett år äldre, ett år klokare – kan man ju hoppas i alla fall.

 

Här hemma är det ingen snö alls och det känns som att våren kanske till och med ligger runt hörnet och jag är så fruktansvärt taggad på att sätta igång med allt vad hästar heter igen! Hade ju en rätt så lång svacka med Z sen i december typ där vi aldrig riktigt kom igång eftersoim det hela tiden hände saker så att hon blev stående igen så fort jag börjat sätta igång henne. Men nu jäklar! Till våren ska vi nå alla våra mål! Eller om man ska vara lite mer realistisk så kan vi väl säga ett par stycken i alla fall.

 

Jag hoppas att ni är med oss för nu kör vi!

 

 

Nu på senaste tiden har jag börjat längta så otroligt mycket till julen! I skolan har vi börjat träna med luciatåget och tomtar och annat juligt har börjat dyka upp lite här och var i tv-reklamen och i tidningar, så man märker att det börjar närma sig. Förra året hade jag ingen direkt julkänsla alls, men i år så ska det bli andra takter!

 

Något av det absolut mysigaste jag vet är att julpynta i stallet och i år ska såklart bli det bästa året hittills. Har en massa ideér redan! Även att rida ut barbacka i snön och tidigt på julaftonsmorgon är fruktansvärt mysigt för vad kan vara mer magiskt än att virvla fram i galopp i månskenet när alla andra fortfarande sover?

 

 

 

 

 

Tyckte att den här videon verkligen var värd att dela med mig av. Dels för att hästen är så fruktansvärt snygg och att de har ett jättevackert band mellan varandra, men också för hur videon visar hur otroligt viktigt det är att alltid, alltid ha hjälm på sig när man rider. Olyckan är vid ca 1.14 om ni vill spola förbi början.

 

En olycka kan hända så lätt, bara ett litet skutt åt sidan som i videon och så var hon tvungen att ligga på sjukhus i flera veckor och hade dött utan sin hjälm. Snälla tänk på det om ni någon gång får för er att rida utan hjälm. Huvudet är det ömtåligaste vi har och att riskera det för några fina bilder är inte värt det!

 

 

 

Nästa helg fredag till söndag är det dags för hästmässan i Borås igen på Borås ridhus. Jag och mamma var där förra året och det var verkligen otroligt häftigt, såg både Tobbe, Maria Gretzer och min personliga favorit Eamon Hickey. Fick dessutom med mig lite fina grejer hem till Ezmeralda.

 

Jag är verkligen jättesugen på att åka dit i år igen och hoppas att det blir av, det är lite osäkert än så länge om någon kan köra mig och så, men det skulle verkligen vara roligt att åka. Allra helst vill jag ju se Eamon igen, tyckte att han var så otroligt duktig och sättet han hanterade den unghästen han demonstrerade på var precis så som jag strävar efter att bli. En grymt duktig hästmänniska! Sen är det ju alltid roligt att se Tobbe och kanske shoppa lite :)

 

 

Inom hästvärlden finns det så mycket roliga saker att testa. Jag har innan skrivit några inlägg om hur viktigt jag tycker det är att man varierar hästen och sig själv och testar på nya saker, både för att det är roligt med nya saker och för att förbättra sin relation med hästen. Nu tänkte jag dela med mig av några saker jag verkligen skulle vilja göra med min häst. Kanske inte inom den närmaste framtiden på alla, men någon gång.

 

• Distansritt – Det verkar som en så trevlig och tolerant sport där man faktiskt sätter hästens bästa i första hand. Har varit lite nyfiken på detta det senaste taget och bara fått positiva intryck hittills.

Såg nyss inne på hippson att Charlotte Dujardin från Storbritannien med hästen Valegro hade satt världsrekord! Blev självklart tvungen att se hennes ritt och wow, säger jag bara. Tänk att kunna rida så bra och ha ett sånt grymt samarbete med sin häst som hon har. Det är en dröm för mig, minst sagt. Jag tycker att ni ska ta och kolla in hennes otroligt fina runda ni med om ni inte redan har gjort det, video på ritten kan ni hitta HÄR.

 

Ett grymt snyggt ekipage och förhoppningsvis en stor inspiration till många unga ryttare. Jag vet att jag blev riktigt inspirerad i alla fall. Nu jäklar ska jag och Ezmeralda få ordning på dressyren!

Jag följer rätt så många bloggar och det skulle bli alldeles för långt ocm jag tipsade om dem allihop. Men här får ni tre tips på bra och läsvärda bloggar i alla fall!

 

www.dressyrponny.se – Det här är en av mina absoluta favoritbloggar som drivs av Tussie, en 11-årig tjej, som precis som jag just nu utbildar en unghäst. Hon skriver verkligen grymt moget och bra för sin ålder och uppdateringen är alltid bra med många varierande inlägg. Som grädde på moset är hennes supersöta Aladinn halvt lusitano. Snacka om likt Ezmeralda!

 

Jag ser upp till dessa två personer något enormt och beundrar allt deras jobb de lägger ner på sina hästar otroligt mycket. De har så starka band med hästarna att det inte är klokt och jag blir alltid lika inspirerad av att se på deras videos. Om ni tycker att det här är lika imponerande som jag gör så tycker jag att ni ska gå in och följa deras youtube-kanaler HÄR och HÄR.

 

 

Min och Charms resa började med en att en tioårig liten flicka och hennes mamma åkte för att titta på en häst som de sett i en annons i lokaltidningen. "Charm BORTSKÄNKES" hade det stått. Den dagen förändrade mitt liv och kastade in mig på en fyra år lång resa som innehållit både de värsta och bästa stunderna man kan få. Jag ångrar inte en sekund av all den tiden och är evigt tacksam att den lilla flickan fick en sån otroligt fantastisk chans.

 

Vi gick igenom så mycket tillsammans Charm och jag, allt från påskritter med kören till att rida vilse i skogen. Det finns så många minnen, så mycket jag skulle kunna berätta om, men då skulle det här inlägget bli alldeles för långt för att läsa och alldeles för smärtsamt att skriva så det får räcka med en kortare sammanfattning.

 

Han var ingen ungdom när jag fick honom, redan då var han hela 27 år gammal och alla visste redan från början att han antagligen inte hade så jättemånga år kvar. Eller, ja, alla utom lilla tioåriga jag som då  var övertygad att han skulle bli världens äldsta häst... Det var aldrig någon dans på rosor, speciellt inte i början. Bara för att Charm var gammal betydde inte det att han var som en snäll gammal ridskolehäst och lydigt gjorde allt man sa till honom. Absolut inte. Han kunde bocka av mig, trampa mig på tårna, rymma ur hagen och köra med mig på alla möjliga sätt, men lyckligtvis var jag en envis liten unge som inte alls gav upp i första taget.

 

Jag vet inte när det började, när vårt starka band började formas, men jag kan komma ihåg att redan i början av vår tid tillsammans började han lita på mig, älska mig tillbaka. Jag kunde såsmåningom promenera med honom utan grimma, rida helt löst eller bara lämna honom lös på stallplanen när jag sadlade av för jag visste att han aldrig skulle försvinna iväg någonstans. Inte utan mig.

 

Hösten 2011 började han att tappa en hel del i vikt. Vi la till en början ingen större vikt på det eftersom han alltid brukade tappa endel när sommaren tog slut och vintern närmade sig utan att det var någon fara. Men det året var annorlunda för det blev inte bättre. Han fortsatte att vara pigg och så, men hullet kom inte tillbaka. Veterinären sa att det var försent och att han aldrig skulle kunna bli som förr igen. Han skulle få en sista sommar, men någon mer vinter skulle han aldrig överleva.

 

Den vintern och våren var verkligen hemsk ärligt talat eftersom jag för varje dag jag spenderade med Charm visste att det var en dag närmare till slutet. Men på något sätt tror jag att det ändå var bra för jag fick verkligen lära mig att ta vara på tiden och inte ta honom för givet. Meningen var att vi skulle ta bort honom i slutet av sommaren, men i juni började plötsligt vikten bara rasa av honom och det spelade ingen roll hur mycket kraftfoder han fick, det hjälpte inte. Han började likna ett skelett med bara hud över och det var någon gång då som hans pigghet försvann. Vi visste att det var dags och att han inte skulle klara längre så vi bokade avlivning till den 9:onde juli. Jag var med honom hela tiden, från att veterinären stack in nålen i honom till att hans kropp blev hämtad. Det var det värsta jag någonsin upplevt i hela mitt liv att se min allra bästa vän bara ramla ihop helt livlös. Jag får fortfarande mardrömmar om det ibland och det är lika hemskt varje gång jag tänker tillbaka på den där hemska dagen. Men det finns en sak jag vill komma ihåg. Precis innan han ramlade ihop såg han på mig med de där vackra klara ögonen och blåste mig i ansiktet som han brukade göra och det var precis som om han sa hejdå.

 

Den 9:onde juli 2012 lämnade en ängel denna jord för att vandra vidare till Trapalandas gröna ängar eller vad som nu händer efter livet. Han var den ärligaste, vackraste och snällaste häst jag någonsin träffat och jag ångrar inte en sekund av den tiden jag spenderade med honom. Denna lilla fuxvalack är det bästa som någonsin hänt mig och han har lärt mig så otroligt mycket. Vila i frid Charm och jag hoppas att du har det bra var du än är. Du är saknad.

 

 

Det här såg jag på facebook imorse och jag blev genast lite sugen på att vara med. Någon gång behöver ju vara första gången vi kommer ut och testar på att rida ett dressyrprogram för en domare och vilket tillfälle skulle kunna vara bättre än det här!? Man hjälper en person att förhoppningsvis kunna få den vård hon behöver för att kunna fortsätta leva och inte bli ännu ett offer till cancer. Om ni har möjlighet tycker jag att ni också ska fundera på att vara med!

 

För mer info kan ni gå in på deras hemsida HÄR eller klicka på bilden.

 

Jag fick ett önskemål för ett tag sen om att jag skulle skriva ett inlägg och berätta om Charm och jag lovar, det kommer. Men det är så otroligt svårt att sammanfatta de fyra bästa åren i mitt liv med den underbaraste hästen jag någonsin träffat. Jag skulle kunna skriva ett inlägg på flera tusen ord och ändå inte ens nämna hälften av allt som finns att säga om honom. Det finns bara så mycket!

 

Det kommer antagligen ta ett tag innan inlägget kommer upp eftersom jag vill att det ska bli perfekt, men jag hoppas verkligen att det blir värt att vänta på. Om ni vill underlätta lite så skulle ni kunna ge mig lite tips på vad exakt det är ni vill veta om honom och vår tid tillsammans.

 

 

Har haft lite dåligt med motivation till hästarna det senaste taget och inte riktigt haft något sug till att rida. Det har mest känts som att det blivit samma saker hela tiden. En väldig massa uteritter barbacka, oftast ungefär samma rundor och då blir det ju lite enformigt både för mig och för hästarna. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, men nu känns det som att motivationen är tillbaks i alla fall. Det har varit mest ridning som gällt och andra roliga saker som t.ex NH-träning, promenader och trickträning har glömts bort lite utan att jag ens lagt märke till det.

 

Idag när jag skulle leda Ezmeralda till hagen var hon först rätt så jobbig så jag la en kvart kanske på att gå igenom grunderna igen med henne. Hon har lätt för att glömma bort att jag är ledaren och vilka regler som gäller om jag inte påminner henne ibland och det var ungefär det som hade hänt. Vi tränade lite på basics som att hon ska stanna, backa och gå framåt på mina signaler och följa efter mig istället för att försöka dra iväg. Jag hade helt glömt bort hur kul det faktiskt är att jobba med henne från marken och hur mycket det ger. Hon blir så avslappnad, lugn och lyhörd och det är egenskaper som vi behöver i ridningen också.

 

Så nu ska det bli lite mer träning från marken framöver. Det är jättenyttigt och vi båda tycker dessutom att det är roligt. Longering, NH och promenader ska få ta mer plats i våra veckoplaneringar som lite variation från ridningen. Jag skulle gärna testa lite nya saker också. Har ni några tips på övningar, tricks eller andra saker man kan jobba med från marken?

 

 

Tänkte bara tipsa om min favoritblogg just nu. Läser kanske runt tio bloggar dagligen men den här är min favorit. Evelinn som driver bloggen skriver mycket om sina åsikter och sina äventyr med det helsköna haflingerstoet Loni. Det här är ingen vanlig "tävla-varje-helg" blogg utan om en tjej som vågar bryta mot trenderna och bara ha kul med sin häst. Dessutom så skriver hon så sjukt roligt, man blir alltid glad av att kika in på hennes blogg. Vill ni också ta del av Evelinns och Lonis äventyr kan ni klicka HÄR.