Vädret var superfint när jag och Ezmeralda gav oss ut och allt kändes så himla grönt och härligt. Min lilla skrutthäst däremot var inte lika härlig... Hon var jättetjafsig och hård i munnen och drog bara iväg när vi travade. Sen var hon också jättestel och tog inte skänkeln speciellt bra. Vi kämpade på med traven hela rundan utan att få någon speciellt bra känsla alls.

 

Det var såklart inte hennes fel, men jag blev frustrerad och ville inte rida hem när det gick så dåligt. Istället hittade vi en liten skogsstig vi aldrig ridit på innan och gjorde något helt annat. Efter en bit svängde den upp i troligen den hemskaste branta backen jag sett på ett bra tag. Superbrant och rätt så lerig också. Jag tänkte vända men Ezmeralda ångade glatt på uppför hela backen och verkade helnöjd, knashästen. Vi fortsatte på stigen tills den blev alldeles för smal och sumpig. Då var vi nästan högst upp på hela åsen och det var en otroligt vacker utsikt.

 

När vi kom ner på vägen igen så kändes Zessan plötsligt superfin. Helt mjuk och smidig i hela kroppen och stelheten märktes inte alls. Hon frustade mycket och vi fick till formen riktigt fint i både traven och galoppen. Tydligen så blir hon uppvärmd och fin av klättring i skogen, det kan vara bra att komma ihåg!

 

Sen tog vi med oss Gloi och promenerade bort till beteshagen där de äntligen fick sitt efterlängtade sommarbete. Båda hästarna såg supernöjda ut och jag knäppte en hel del bilder. Fler kommer komma upp senare eller kanske imorgon.