I helgen var jag ju funktionär på dressyrtävlingarna båda dagarna och satt brevid domaren. Efter en sån helg blev man lite kluven.

 

Å ena sidan är jag jätteinspirerad och taggad på dressyren just nu efter att ha sett så mycket fina hästar och ritter. Just nu är dressyrlusten på topp och det känns jätteroligt att fortsätta jobba med Z och sikta på att en dag kunna vara det ekipaget som flyter igenom de där svåra rörelserna utan problem.

 

Å andra sidan så undrar jag vad sjutton det är vi faktiskt håller på med. Kandar och blåa tungor, sporrmärken på nån häst, stirriga hästar som knappt vågar sig in på dressyrbanan. Allt detta är saker som förekommit under helgen och det gör mig så väldigt lessen. På många sätt är ridsporten kvar på stenåldern. Fortfarande stoppas två bett in i munnarna på våra vänner hästarna, trots att all ny forskning stöder att det knappt får plats med ett. Tävlingshästarna som avlas fram har gångarter som man förr i tiden bara kunde drömma om, men hur är det med temperamenten?

 

Domaren ser hästar som gapar och gapar för att lindra kandarets verkan och visst, det hamnar i protokollet, men hjälper det? Det får inte folk att vilja sluta med kandar, bara att på något sätt få hästen att sluta med sitt gapande. 

 

Flera ryttare under helgen valde faktiskt att rida på vanligt tränsbett, bland annat i St Georg, vilket gjorde mig väldigt imponerad. All cred till dessa ryttare och deras fina hästar. Domarens reaktion på en av dessa ryttare var däremot lite tråkig... "Hon rider med frack, hjälm och tränsbett?! Det ser väldigt oproffsigt ut, vart är kandaret?"  En sådan reaktion visar lite hur ovanligt det faktiskt är med ekipage som skrotar kandaret i de högre klasserna.

 

Jag tycker att dressyr är välidgt roligt och kul att titta på, det gör jag, men det ska vara dressyr på rätt sätt. Vi har hand om så fantastiskt fina och samarbetsvilliga hästar, kan vi inte då göra dem en tjänst tillbaka och försöka vara så milda som möjligt med dem? Att rida hästarna med så små signaler som möjligt, det är faktiskt det som dressyr går ut på.

 

 

En sak jag har tänkt på sen jag flyttat ner hit är hur annorlunda hästarnas liv ser ut på många sätt här än vad det gör hemma i Fotskäl. Framförallt är det en stor skillnad för mig & Zessan som ju innan aldrig stått i ett större stall där det faktiskt finns folk större delen av tiden. Det finns ju både för och nackedelar såklart.

 

Den största nackdelen skulle jag säga är utevistelsen. Jag blir faktiskt ledsen när jag hämtar/släpper ut Ezmeralda i hagen då den i stort sett bara består av vatten och en liten grusad ruta hon kan stå på. Den är inte stor utan vattnet, men som det ser ut nu är den minimal. Det finns absolut ingenting för henne att göra där under dagarna, inget gräs, ingen kompis i samma hage, inget plats att röra sig på. Jag har börjat oroa mig för att hon exempelvis ska börja väva av uttråkning.

 

Sedan så är det fruktansvärt irriterande hur lite hon faktiskt får vara ute i sin pyttehage. Häromdagen kom jag till stallet vid halv tre och då var hästarna redan inne för att det var "så ruskigt väder ute". Det regnade inte ens. Tyvärr är mitt stall inte ens det värsta när det gäller sånt här. jag har en kompis som står i ett stall där de ofta tar in hästarna vid 12 för att det regnar lite. Inte okej.

 

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara såhär i Sveriges hästcentrum, där det finns så mycket kunskap om hästen och dess behov. Vi har pratat mycket i skolan om hur viktigt det är att uppfylla hästen rörelsebehov och att hästar är tåliga och inte behöver behandlas som porslinsdockor, men ändå är det så... Vadå dubbelmoral?! Våra skolhästar står inte ens inne på box alls, de går antingen ute på lösdrift eller i Active Stable, varför är privatstallen raka motsatsen till detta?

 

När vi åker hem och står på Ginkagården över lovet ska Z minsann gå ute minst 12 timmar om dagen, gärna mer. Då blir det ju jag som sköter in och utsläpp igen och då ska hon få vara ute så mycket som möjligt. Ezmeralda är ju en häst som är van att alltid få vara ute länge och i relativt bra hagar, hon blir ju halvt tokig av att gå in vid 3 efter att ha spenderat dagen i en grusruta...

 

En sak som jag måste erkänna är något av det absolut värsta jag vet är när man åker bort på exempelvis semester eller något liknande och man måste lämna ansvaret för sina ögonstenar till någon annan. Jag tycker alltid att det här är så fruktansvärt obehagligt eftersom det blir just det att man inte har någon kontroll eller koll på vad som händer och måste lita på att denna personen klarar det. När det gäller hästarna är jag ett kontroll-freak som alltid vill ha koll och då är det väldigt svårt att släppa tyglarna.

 

Sen hjälper det heller inte att jag är fruktansvärt petig med ordningen i stallet (eller bristen på ordning, det beror på vem man frågar) och gillar när saker är precis som man alltid har haft dem. Om jag t.ex alltid har grimskaften på ett visst sätt och sen ändrar någon på det tycker jag att det är rätt så jobbigt och blir fruktansvärt irriterad på personen i fråga när jag kommer hem även om det inte alls är rättvist eller dens fel.

 

Jag har fått jobba på det en del under det senaste året och måste säga att jag tycker att det har gått bättre även fast jag fortfarande är väldigt nojig och lättretlig när det handalr om att släppa kontrollen och var tvungen att lite på någon annan. Jag är lite sån att jag helst vill göra allting själv för att ha kontroll och ha full koll. Inte jättenyttigt i längden så det är något jag jobbar med.

 

 

Det här med NH, naturligare hästtänk och speciellt bett har varit ett väldigt diskuterat ämne i bloggvärlden på senaste tiden och jag har märkt att även jag har lite egna åsikter och inlägg som snurrar runt i huvudet som jag tänkte dela med mig här på bloggen.

 

Kan väl börja med att säga att nej, jag räknar mig inte som NH-människa. Samtidigt skulle jag inte kalla mig varken dressyrryttare, hoppryttare eller något annat. Skogsmullar är väl nästan det som beskriver mig och Zessan bäst även om vi både tränar i hoppning och dressyr och har börjat tävla lite smått.

 

För att komma till saken så har jag reagerat på hur mycket prylar det är man ska äga för att placera sig själv i NH-facket och/eller ha en bra relation med sin häst. Du ska äga minst en repgrimma, det är inte öppet för diskussion. Ska du kunna jobba med din häst från marken måste du ha en repgrimma, så är det bara. Den delen skulle jag kunna acceptera. Repgrimmor är bra arbetsredskap och jag äger själv en även om den bara hänger och samlar damm.

 

Men det räcker inte där, nej absolut inte. Sen ska du ha en speciell ridrepgrimma, carrotstick, halsring, arbetsrep och alla sorters bettlösa träns som finns på marknaden. Det är där ni tappar mig. För mig känns det lite som att även om man håller på med "så naturlig hästhantering som möjligt" så vill man inte riktigt släppa taget om prylhysterin som finns i den "vanliga ridningen".

 

Om jag ska säga vad jag tycker så behöver du inga grejer för att få en bra kontakt med din häst. Det är ju själva grejerna du vill bort från. Känner du att du vill börja med NH eller bara få bättre kontakt med din häst så är inte det första du behöver göra att sticka ut och köpa prylar. Det är inte därifrån relationen ska komma. Spendera tid med hästen istället, lär dig hur den funkar och att läsa dens kroppsspråk. Bara att sitta ett par timmar och se på hästen i hagen lär man sig jättemycket på. Sen kan man gå långa promenader med den, kanske ha picknick tillsammans ute i skogen och bara umgås.

 

Självklart kan man träna på NH-övningar och sånt också om man hellre vill hålla till på en inhägnad yta. The Seven Games är jättebra. Men jag tycker inte att relationen med hästen ska komma för att du helt plötsligt bestämmer dig för att ni behöver börja med NH. Behandla hästen på ett schysst sätt och med respekt och umgås med den så kommer resten med tiden. Man behöver inte ha bråttom.

 

När jag fick Charm, min förra häst, var jag 10 år och visste inte vad NH var för något. Det var inget jag behövde veta, jag behövde inte en guidebok om hur vi skulle bli bra vänner, det bara hände. Vi spenderade massa tid tillsammans med promenader, trickträning och ridning och helt plötsligt kunde jag promenera och rida honom helt löst, ha honom lös i gången och lämna honom ute på stallplanen om jag behövde hämta något utan att han gick någonstans. Han var min absolut bästa vän i hela världen och vi hade ett jättevackert band.

 

Det jag försöker säga med det här aningen röriga inlägget är att jag inte vill att man ska låsa fast sig vid att göra speciella övningar och att man behöver vissa grejer för att komma närmare sin häst. Alla hästar är olika och även om vissa saker funkar på en del hästar betyder inte det att det är det bästa för dig och din häst. Man kan testa sig fram och göra saker som både man själv och hästen tycker är roligt. Det finns inga gränser för vad ni kan hitta på,  the sky's the limit

När jag och Ezmeralda var ute igår och red för första gången på ett bra tag så kom jag att tänka på en hel del saker. Hon var såpass pigg att det kändes onödigt att bara gå den halvlånga rundan på grusvägar jag hade tänkt så istället ställde vi in oss på utforskar-mode och tog oss in i skogen och utforskade mysiga mossiga stigar som gick huller om buller där inne. Och den känslan jag fick var fantastisk för både jag och Ezmeralda hade verkligen roligt! Det var inte så att hon antingen stressade jättemycket för att komma hem eller blev osäker och rädd för minsta lilla utan vi båda slappnade av och hade jättekul tillsammans. Det är väl det ridningen ska gå ut på eller?

 

Jag kan ärligt talat säga att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för alltid. Visst, jag tycker fortfarande att det är roligt med hoppning och dressyr och träningar inom dessa områden, men det är de små ögonblicken som det igår som faktiskt ger lycka och gör att man känner sig i samma team som hästen. Åtminstone för mig. Det är de som gör att vi blir bättre samspelta och sedan kan prestera bättre på träningar eftersom vi blivit mer lyhörda för varandra och mer jobbar tillsammans istället för att var och en kör sitt eget race.

 

Sen är de små ögonblicken kanske olika för alla. En del kanske känner sig mest samspelta med hästen när man tricktränar, kanske tömkör eller som mig, rider ut i skogen barbacka. I vilket fall, ta vara på de stunderna. Se dem inte bara som omväxling mot ridningen eller de vanliga träningarna utan låt det verkligen ta sin tid och njut av det.

 

 

På senaste tiden har jag börjat fundera allt mer och mer på det här med nosgrimmor och kommit fram till att jag faktiskt inte riktigt förstår vad vi använder dem för. Vad har nosgrimmorna för funktion egentligen? Min förra häst – Charm – reds utan nosgrimma efter att ha blivit tipsade av en sadelmakare att det skulle funka bättre och det gick jättebra. Enda egentliga anledningen att jag haft nosgrimma på Ezmeralda har varit att hon är van vid det och alltid blivit riden med nosgrimma, men det är inte direkt en tillräckligt bra anledning om man frågar mig. Nu på senaste tiden har jag börjat testa att rida henne utan och har inte märkt någon skillnad, mer än att hon är mycket lättare att tränsa och verkar nöjdare i ridningen och det är ju bara postitivt!

 

Varför har vi egentligen nosgrimmor på våra hästar? Är det för att det är snyggt, att de gapar och stretar emot eller kanske för att hästen blir väldigt stark? Jag tycker att man kanske borde ta sig lite tid att kolla upp problemet istället för att bara sätta på en nosgrimma för att lösa det tillfälligt. Om hästen gapar för bettet och du sätter på en nosgrimma är det väl klart att den slutar, men varför gjorde den det från första början? Bettet kunde ha legat fel eller varit i fel storlek eller så kanske hästen hade ett sår i munnen, men det får du ju inte direkt reda på genom att bara sätta på en nosgrimma, eller hur?

 

Jag säger inte att jag har något emot nosgrimmor i sig, jag tycker bara inte om när de precis som hjälptyglar, bett och andra sådana saker används på fel sätt eller i onödan. Om din häst funkar bra att rida utan nosgrimma, varför ska den då ridas med det?

 

 

Tänkte vara precis lika tråkig som alla andra tusentals hästbloggar nu och ge mig in i täckesdebatten. Tjohoo!

 

Jag kan väl börja med att säga att jag absolut inte har något emot täcken eller att ha täcken på hästar, absolut inte. Däremot tror jag att det är så otroligt lätt att det går överstyr med det hela. Vi är så rädda om våra fyrbenta vänner att vi packar in dem i täcken oavsett om  det är plusgrader och sol ute. Det är så lätt hänt att man glömmer bort att hästarna faktiskt är hästar och att de tål lite regn och lite kyla. Till skillnad från oss har de sin päls att skydda sig med och kan faktiskt klara sig rätt så långt med bara den.

 

När vi sen klipper hästarna blir det en helt annan grej i och med att vi då tar bort deras naturliga skydd och får hjälpa dem att hålla värmen på annat sätt, men även klippta hästar klarar att gå utan täcke så här års så länge temperaturen håller sig uppe.

 

Ezmeralda har inte haft täcke på sig i hagen sen kanske i mars och det går då ingen nöd på henne, visst hon blir lite lerigare och lite gladare, men det är bara positivt i mina ögon. Sen säger jag inte att hon ska gå utan täcke i vinter, men så länge det inte är minusgrader hela dagarna mår hon bättre av att gå omkring utan och det ska hon få fortsätta med. Lite regn är inget problem så länge de kan söka skydd om de vill.

 

Självklart har alla olika åsikter om detta, precis som om allt annat i hästvärlden och det finns ju de som tycker att hästarna helst ska ha tjocka täcken både ute och inne redan nu och det är väl deras val. Min åsikt däremot är att hästarna ska få slippa täcken både ute och inne sålänge det håller sig över noll-strecket.

 

 

För oss hästmänniskor som fortfarande går i skolan kan den ständiga kampen mellan skolan och stallet bli överväldigande ibland. Man vill lägga så mycket tid som möjligt i stallet, men samtidigt ska inte betygen bli lidande och det får inte bli tvärtom heller.

 

Jag är helt övertygad om att allt handlar om noggrann planering och prioritering. Själv tycker jag att skolan är otroligt viktig och är jättenoga med att försöka hålla mina betyg uppe, för det är det som kommer att ge mig en bra grund till min framtid. Samtidigt skulle jag aldrig låta mina hästar bli lidande för att jag är så upptagen med plugg. I och med att de inte är i full kondition eller behöver vara i form för att kunna prestera på tävlingar eller liknande så tycker jag att det är helt okej att välja att inte rida någon dag om jag har ett viktigt prov att plugga till eller så. Då passar jag på att mysa lite extra istället och det skulle aldrig Ezmeralda säga nej till ;)

 

För er som faktiskt tävlar var och varannan helg och samtidigt hinner med skolan har jag en otrolig respekt. Det är inte lätt kan jag tänka mig. Däremot är jag säker på att det går, bara man lägger upp en bra planering och följer den. Jag försöker att göra min och Ezmeraldas veckoplanering utefter vilka kvällar jag behöver lägga mer tid på skolarbete så att det slipper bli stress och press. När jag är i stallet eller rider vill jag känna att jag har tid och inte behöva känna att jag måste skynda mig för att hinna hem och plugga. Då blir det inte roligt att vara i stallet varken för mig eller hästarna.

 

 

 

Nu när det börjar bli mörkt igen på kvällarna vill jag bara på minna er alla om att faktiskt använda reflexer. Ju fler desto bättre. Jag är rätt säker på att många av oss inte har den lyxen att det finns ett ridhus att hålla till i när det är för mörkt på kvällarna utan måste ge sig ut i skogen i mörkret för att hästen ska få sin motion. Så är det i alla fall för mig. Och i såna situationer är reflexer livsnödvändiga. Bilarna ser oss inte annars och det kan bli riktigt farligt, en olycka händer så otroligt lätt. Speciellt eftersom vissa bilister kör så otroligt fort.

 

Jag tycker även att man ska ha pannlampa eller ljus på något sätt för reflexerna syns ju inte för folk som går och tänk dig själv vilken hjärtattack man skulle få om det plötsligt kommer en häst från ingenstans när man är ute och går. Dessutom ser du bättre själv och får bättre koll på din omgivning.

 

Ta vara på er själva och era hästar när ni rider ut den här mörka tiden på året. Att sätta på åtminstone några benreflexer på hästen tar inte lång tid och kan ha större betydelse än man tror.

 

 

Jag tycker att vi hästmänniskor har väldigt lätt att bli fastlåsta när det gäller vad vi gör med våra fyrbenta vänner, speciellt de inom bloggvärlden. Det ska vara hoppning eller dressyr, även om det finns undantag som gör både och. Men de andra grenarna inom ridsporten är det väldigt tyst om, lite som att vi inte vågar testa något nytt. Det kanske sitter kvar lite från ridskoletiden när man i princip inte vet om att några andra grenar existerar och absolut inte har haft chansen att testa på någon av dem. Tänk vad häftigt med en ridskola som skulle låta eleverna testa på tillexempel westernridning en lektion eller varför inte working equitation?

 

Jag tycker att speciellt vi som har egen häst faktiskt borde testa på lite nya saker, inte bara för vår egen skull utan även för hästens. Lite variation är aldrig fel och vem vet, du kanske hittar något både du och hästen verkligen fastnar för! Det är ju svårt att veta vad man tycker om något innan man har provat. Själv så vill jag testa så mycket som möjligt med Ezmeralda, jag klassar inte oss som ett dressyrekipage eller ett hoppekipage, vi har inte specialiserat oss på någon gren. Det kanske vi gör en dag, men innan det vill jag testa så mycket som möjligt för att få reda på vad både hon och jag trivs bäst med. Än så länge har jag tänkt lite på att prova på att starta distansritt och att kanske köra in henne, men det är hittills bara ideér.

 

Det behöver inte vara något stort, men ta möjligheten att testa något nytt. Kanske börja trickträna lite smått eller tömkör din häst. I slutändan blir det ändå win-win för du lär känna din häst bättre och kan få en bättre relation med den på köpet, även om just det ni testade kanske inte passade er.

 

 

Om det är någonting jag tycker är onödigt och irriterande så är det människor som lägger på täcken på sina hästar när de går på sommarbete. Visst, om hästen har eksem eller jättestora problem med insekter så är det väl klart att de kan få ha ett flugtäcke eller ett eksemtäcke. Men de flesta hästar klarar sig rätt bra utan. Spraya på lite flugspray och ha en flughuva på dem om du är orolig så räcker det bra. Sommarbetet är hästens enda chans på året att faktiskt få vara häst på riktigt och om de fick välja skulle de inte vilja gå omkring med en massa täcken bara för att vi är nojiga. De är inte gjorda av porslin. Gick vildhästarna förr i tiden omkring med täcken? Nej.

 

Blir det regn så behöver inte hästarna ha regntäcken på sig. Om de har ett bra vindskydd i hagen eller i alla fall några träd så kan de välja själva om de vill ta skydd eller gå ute i regnet och fortsätta beta. Det är sommar och varmt i luften, det gör ingenting om hästarna blir lite blöta. De klarar det och det tar inte lång tid för dem att torka igen.

 

Våra hästar går i stora hagar med mycket träd att söka skydd under om det skulle behövas, men de brukar inte bry sig. Börjar det regna så går de kvar och betar och sen torkar de upp rätt så snabbt igen.

 

 

Något jag verkligen blir irriterad av är när folk inte kan ta motgångar med en nypa salt utan ska skylla ifrån sig på allt och alla. En träning eller tävling kanske gick jättedåligt och det var inte alls ekipagets bästa dag. Hästen kanske blev nervös och stressad och ryttaren satt och spände sig på grund av detta. Och då klarar den ryttaren inte att inse att den kanske gjorde något fel utan kastar istället ur sig anklagelser åt höger och vänster.

 

"Det stod en tunna i ena hörnet av paddocken" eller "funktionären var på helt fel plats" eller "domaren var jätteorättvis och tyckte bara inte om oss"

Ännu värre är det om personen i fråga får för sig att det var hästens fel. Själva meningen med ridsporten är att man ska jobba med hästen, som ett team. Tillsammans kämpar ni genom motgångar och framgångar. Gör en av er fel så blir alltihop sämre. Men det är aldrig hästens fel. Den har inte bett om att få bli en tävlingsmaskin, har inte bett om att få en sadel på ryggen, men den gör vad man ber om ändå. Det minsta vi kan göra tillbaka är att aldrig skylla på den för att det går dåligt. Om ni fick en vägran på ett hinder, tänk efter; red du mot hindret på ett bra sätt? Procenten blev dålig på dressyrtävlingen; satt du och spände dig igenom programmet? Om hästen blir rädd för en tunna som står i ett hörn, se det som en möjlighet för lite miljöträning och låt hästen förstå att det inte är faligt. Vi gör hela tiden små ryttarmissar som man kanske inte ens märker själv, men som påverkar hästen jättemycket. Bara att du råkar flytta över vikten en centimeter för mycket åt höger kan göra att hästen kommer i obalans. När man blir nervös är det lätt att man spänner sig och därför inte alls rider på samma sätt som vanligt. Då blir det svårt för hästen om den inte får de signalerna den förstår och är van vid.

 

Det är alltså vårat ansvar att se till att det går bra. Inte hästens, inte domarens, inte någon annans. Om du gör din del bra så blir det lättare för hästen att göra sin del bra. Och fine, det kanske går dåligt, men ta det som en lärdom. Tänk efter noga exakt vad det var som gick fel och vad du kunde ha gjort bättre. Träna sen extra mycket på just det så kommer det att gå bättre nästa gång.

Att ramla av är väl något vi alla har varit med om, antagligen flera gånger och man vänjer sig vid att det är något som hör till vår underbara sport. Man flyger av ibland, det är inte mer med det. Men att man skulle vara en sämre ryttare för att man ramlar av har jag väldigt svårt att tro. Att människor tycker att man är en dålig ryttare och sitter och skrattar när man ramlar av, det är dålig stil. Respektlöst! Särskilt om man inte har någon aning om varför. Den hästen kanske är speciellt svår och lite nyckfull att rida eller så hade man tankarna på annat håll.

 

Faktiskt tror jag att det är farligare att försöka hänga sig kvar på hästen när man är på väg ner än att släppa taget. En människa som hänger och dinglar från ryggen måste vara en helt otroligt hemsk upplevelse för de flesta hästar. Släpp hellre taget och spara hästen den stressen.

 

Jag vet själv hur livrädd Ezmeralda blir när jag flyger av. Första gången det hände var första veckan jag hade henne. Hon hade skyggat när vi galopperade och jag hamnade framför sadeln. Min stackars lilla häst fick panik och skenade runt paddocken tills jag flög av in i ett staket med huvudet före och fick hjärnskakning. Hade jag ramlat av direkt hade inget av det hänt utan det hade bara blivit en vanlig liten avramling, inget mer med det.

 

Alla hästar är ju självklart inte som min. Jag har ridit hästar som stannar så fort man börjar hamna lite snett i sadeln och står still tills man hittat balansen igen. Det skiljer såklart från häst till häst. Men att ramla av är ingen fara oavsett om du ridit ett halvår på ridskola eller hela ditt liv. Det är sånt som händer och det gör dig inte till en sämre ryttare. Det sägs ju att man ska ramla av 100 gånger innan man är en riktig ryttare... Fast jag tvivlar lite på sanningen i det, själva grejen är nog mer att man ska inse att det är okej och att sånt händer. Att man inte blir rädd eller osäker efter det som hänt.

 

 

Häromkring är folk oftast väldigt snälla när de kör förbi ett ridande ekipage. Ezmeralda var rent ut sagt hemsk att rida ut på i vintras och kunde stanna och bråka och stegra sig när hon inte ville gå längre. Det hände flera gånger att det kom en bil just då och personerna i bilen var då så otroligt snälla att de faktiskt stannade bilen och stängde av motorn för att vi skulle komma förbi. Även om det inte ens var bilen som var problemet egentligen. Det gjorde mig jätteglad, att folk faktiskt visade stor respekt i trafiken för många gör inte det, säkerligen har de flesta hästmänniskor upplevt såna tillfällen. Folk som kör förbi i full fart eller kanske till och med tutar åt en.

 

Speciellt jobbigt tycker jag att det är med motorcyklister. Ezmeralda är nog inte den enda häst som tycker att motorcyklar är mycket läskigare än bilar. Deras motorer låter väldigt mycket mer och vilken häst som helst skulle kunna bli rädd när de gasar på. Flera gånger har jag stött på folk med motorcyklar som inte bryr sig ett dugg om att den stackars hästen blir livrädd och inte vet var den ska ta vägen.

 

Jag vill bara säga att snälla, visa lite respekt om ni är ute och kör med motorcykel eller bil eller vad som helst och stöter på ett ekipage där hästen blir rädd för er. Att stanna och låta dem ta sig förbi tar bara några minuter och de kommer att vara enormt tacksamma och dessutom få en mer positiv syn på bilister och/eller motorcyklister. En sån liten sak är verkligen värd jättemycket.

 

 

Det är så vanligt att man har en dröm eller ett mål, men så fort det visar sig att vägen dit verkar omöjlig så ger man upp. I den här världen är våra drömmar och mål något av det viktigaste vi har, något som skiljer ut oss från havet av människor. Något som gör oss unika.

 

Visst, världen är orättvis. Det finns säkert hur många som helst som har större chans att nå ditt mål än vad du har. Men det behöver inte betyda något. Chansen att lyckas kanske är minimal, men den finns! Och vad som än händer, ge inte upp. Det kommer att vara värt det i slutändan. Oavsett vem du är eller vad ditt mål är så blir inte din chans att nå dit större om du inte kämpar.

 

Det kommer att kräva blod, svett och tårar men en dag kan du titta tillbaka och vara stolt över att du inte gav upp utan faktiskt kämpade med allt du hade. Det vet jag att jag vill kunna göra.

 

 

För att kunna komma framåt i sin ridning tycker jag verkligen att det krävs att man tränar regelbundet för en duktig tränare. Även för att hästen ska utvecklas åt rätt håll. Visst, du kanske är jätteduktig, men alla har små ovanor och saker de kan förbättra. Det är inte säkert att du ser de sakerna själv, men en duktig tränare däremot gör det. Alla toppryttare har också någon de tränar för emellanåt.

 

En del tränar bara någon gång ibland och det tycker jag också är synd. Går det för lång tid mellan gångerna så är det lätt att man tappar det man lärt sig och behöver träna på. I vintras hade vi svårt att komma i väg och träna med Ezmeralda regelbundet och det märktes väldigt mycket eftersom vi i princip inte fick några resultat i ridningen. Nu när vi tränat oftare under våren kan man verkligen känna skillnader på både henne och mig. Jag vet bättre hur jag ska rida henne och hon börjar få lättare för att gå i form och trampa under sig.

 

Sen lär man sig så otroligt mycket mer när man tränar privat också. Jag har lärt mig mer under det här halvåret med Ezmeralda än vad jag gjort på alla de åren jag både gick på ridskola och hade Charm känns det som. Jag tror att det är bra att man även som ridskoleryttare tar någon privatlektion ibland då det ger så mycket mer när man får ridlärarens fulla uppmärksamhet än om man rider i grupp.

 

Vi försöker att komma i väg med Ezmeralda och träna ungefär varannan vecka och det känns rätt så lagom. Då får vi tid att tänka igenom och träna på det som var mindre bra mellan träningarna utan att det blir alltför mycket dressyr. Jag vill ju hålla ridningen varierande och rolig för oss båda två.

 

Vi tränar oftast för Maria, som även ridit in Ezmeralda när hon var unghäst, men vi har också ridit för Tessan några gånger och nu har vi ju några träningar inbokade i Fjärås också. Att träna för olika tränare tycker jag ockå är bra då man får flera olika tips om hur man kan rida hästen på ett bra sätt.

 

 

Jag tycker att det borde vara en självklarhet för alla hästar att få gå i en hage med andra hästar dagligen. Hästar är flockdjur och mår inte bra psykiskt av att vara instängd ensam i en hage. De behöver tryggheten och närheten som bara andra hästar kan ge dem.

 

En häst som går ensam i hagen mår inte lika bra och kan troligen inte heller prestera lika bra som hästen som går med sin flock. Visst, många hästar är värda en hel del pengar och man kanske därför inte vill riskera något genom att släppa den med andra hästar. För det är en risk. Hästar leker våldsamt med bett och sparkar. Men då kanske man kan ha en shetlandsponny som sällskap istället eller  sätta på hästen massa skydd, så att den ändå får det umgänget med andra hästar den behöver. Eller så får den åtminstone gå i en hage precis brevid andra hästar så att de kan hälsa över staketet.

 

Vad tycker ni om detta? Varför/Varför inte ha sin häst med andra hästar?

 

Något de flesta hästmänniskor troligen har stött på någon gång är folk som inte respekterar vår sport. Vi har väl alla fått kommentarer som "Men, man sitter ju bara där och åker" eller "hästar passar bäst på mackan". Man blir så extremt irriterad efter ett tag. Så moget liksom...

 

Jag har läst många bloggar som gjort inlägg om just detta och då brukar det innehålla en massa liknande kommentarer om andra sporter, oftast fotboll eller hockey. Sen skriver bloggaren om hur svårt och farligt det är att hålla på med hästar, men att vi gör det ändå för att vi älskar dessa underbara djur. Även den här bilden brukar få vara med på ett hörn.

 

Jag tycker att det är lite intressant att se hur andra hästmänniskor har sina hästar uppstallade och hur mycket av stalljobbet de själva gör. Det varierar väldigt mycket mellan olika personer. Endel har sina hästar på helpension och pysslar bara med hästen och rider medans andra gör allt slitet själva.

 

 

Ezmeralda står i ett gammalt travstall vid namn Ginkagården. Det finns 8 boxar uppdelade i tre olika avdelningar och två stycken som hyr in sina hästar förutom mig och stallägaren. Jag har allt ansvar över min häst själv. Det är jag som ser till att det är mockat och att Zessan får mat på rätt tider. Så har det alltid varit, även med min förra häst, Charm. Det enda som jag får hjälp med inom stallet är att Mikael brukar ta in henne åt mig om han tar in sina hästar tidigt så att hon slipper vara själv ute. Det uppskattar jag jättemycket eftersom hon alltid blir otroligt stressad av att bli lämnad själv. Ibland har mamma hjälpt till också om jag ska åka bort eller något.

 

Det är faktiskt väldigt skönt att ta hand om henne helt själv, för då vet jag att det blir gjort på ett bra sätt. Jag kan bestämma väldigt mycket själv och det är skönt. Sen tror jag att man kommer närmare hästen om man gör allt det där runtomkring och inte bara rider. Man lär känna varann på ett annat sätt. Visst, ibland är det jobbigt att gå upp tidigt för att morgonfodra om man egentligen bara vill sova. Men man vänjer sig och för det mesta är det bara mysigt. 

 

Eftersom jag i princip bara läser hästbloggar så tänkte jag dela med mig lite av hur jag tycker att en bra hästblogg ska vara. Det här är bara mina åsikter och troligtvis uppfyller jag inte mina egna krav med den här bloggen ens en gång, haha.

 

För det första så är headern viktig. Första intrycket av bloggen avgör på många sätt om man tycker att den är värd att bläddra ner och läsa några inlägg eller inte. Headern ska inte vara för rörig och absolut inte i för skrikiga färger. Less is more när det gäller headern. Det räcker om det är några fina bilder på dig och hästen och att det står era namn.

 

Sen så ska inläggen vara varierande och innehålla bilder. Bildlösa inlägg är så sjukt tråkiga och det kan ju inte direkt vara så jättesvårt att i alla fall ta en gammal bild från arkivet att ha med. Att skriva korta inlägg hela tiden bara för att hålla uppe uppdateringen är inget bra knep. Alla inlägg som "Hej, nu ska jag äta glass, Hejdå" är helt ointressanta, så snälla låt oss slippa det. Inläggen behöver inte alltid vara långa, men det ska vara lite av varje. Några inlägg om ridpass, lite om utrustning, lite åsiktsinlägg, så att bloggen hela tiden är varierande och kul att läsa.

 

Stavningen är väl inte det allra viktigaste egentligen, men inlägg som är väldigt felstavade är inte jätteroliga att läsa. Alla gör stavfel ibland och det är okej så länge det inte är hela tiden. Mycket förkortningar på bloggar har jag väldigt svårt för. Att läsa ett inlägg ska inte vara som att läsa ett sms. Snälla, skriv inte t.ex mkt istället för mycket. Det förstör jättemycket. Och även om bloggaren inte delar upp texten i stycken. Stora klumpar med text känns inte jättekul.

 

Och sist men inte minst, håll dig till ämnet. Har du en hästblogg ska det mesta handla om hästen och stallet, inte att du en dag lägger upp 35 bilder på när du spelar fotboll. Det får gärna vara lite vardagsinlägg, men försök att hålla det intressant i så fall. Om du inte har ett vettigt inlägg att skriva är det bättre att låta bli.

 

Skulle ni vilja ha ett inlägg med tips på bra bloggar som till och med faktiskt uppfyller mina krav? :)